Denna känslosamma vinterscen skildrar en grupp människor som trotsar den bitande kylan, inlindade i tjocka sjalar och kappor som skyddar dem mot vinden. Det snöklädda landskapet breder ut sig runt dem, en blek, dämpad bakgrund med tunna, kala grenar som böjer sig i vinden. Bland figurerna står ett par tätt intill varandra, deras ansikten delvis synliga men skuggade, vilket uttrycker både sårbarhet och motståndskraft; i närheten kämpar en hukande figur sig fram i snön. En åsna lastad med en tung börda vandrar långsamt bakom dem, åtföljd av en liten svartvit hund som står vaksamt på den frusna marken. Den tunga, molniga himlen smälter samman med de vita bergen i fjärran och förstärker kylan och isoleringen i denna vinterresa på landsbygden.

Målningen är utförd med känsliga men precisa penseldrag och använder en begränsad, dämpad färgpalett dominerad av mjuka grå, bruna och vita nyanser, förstärkta med subtila blå och röda inslag som drar blicken mot de centrala gestalterna. Kompositionen leder blicken diagonalt från förgrunden bakåt, vilket skapar en känsla av rörelse mot snöns stillhet. Känslomässigt förmedlar scenen en mörk men öm intimitet, som framkallar kamp, solidaritet och den mänskliga andens uthållighet under vinterns hårda villkor. Historiskt speglar den det sena 1700-talets landsbygdsliv och dess villkor, och ger insikt i de svårigheter som vanliga människor mötte under de kalla månaderna, målad med en känslig realism som förutsäger Goyas senare, mer dramatiska verk.