Detta fängslande verk inbjuder betraktaren till en lugn utsikt över Montmartre. Förgrunden visar ett grovt landskap med samlade arbetare, inbäddat i en jordnära palett. Det finns en rå energi som strömmar från de texturerade penseldragen som Van Gogh använder för att avbilda markens substans; det är som om man kan känna den friska luften och vikten av det arbete som de här figurerna utför. De levande kontrasten mellan ljus och mörker förstärker djupet; ljuset dansar över terrängen, belyser fläckar av gräs som flätas samman med stenar. När ögon rör sig över duken avslöjar horisonten en rad pittoreska byggnader krönta av väderkvarnar, vars blad verkar frusna i tiden, medan molnen dramatiskt svänger i bakgrunden och antyder en förändring i vädret.

Den övergripande kompositionen sprider inte betraktarens blick, utan drar istället den från den livliga förgrunden till de lager av kullar i bakgrunden. Himlen — full av virvlande och energiska moln — tycks levande, kanske återspeglar Van Goghs känslomässiga tillstånd under denna period. Detta landskap fångar ett ögonblick av lugn men dynamisk samexistens mellan mänskligheten och naturen, ett motstånd mellan arbete och lugn. Det framkallar en flyktig tystnad där konstnären verkar fånga ett hjärtslag av Montmartre, en av de centrala platserna i hans liv, som understryker den intima relation han byggde med det livliga grannskapet.