I denna slående självporträtt presenterar sig konstnären med en blick som är både utmanande och introspektiv, vilket bjuder in betraktaren in i hans värld. Bakgrunden har subtila, snurrande blå toner som framkallar en känsla av lugn, i kontrast med de livliga, uttrycksfulla penseldragen som definierar Van Goghs drag. Hans ljusa röda skägg - nästan eldigt - drar blickarna och tillför värme till en annars kall palett. Penseldragen är tjocka och texturerade, vilket ger en hörbarhet som nästan får det att låta som om du kan höra penseln mot duken. Han bär en något sliten vit hatt som antyder ett liv levt, varje fläck berättar sin egen historia.

Kompositionen är tight och intim; hans ansikte upptar en stor del av duken, vilket skapar en direkt koppling till betraktaren, som om han vågar dig att titta djupare. Användningen av kontrasterande färger - där rosa och vita på hans kläder resonerar vackert med den svala blå bakgrunden - hjälper till att uppskatta inte bara hans utseende utan också hans känslomässiga tillstånd. Konstnärens utforskning av identitet och självuppfattning talar volymer, som resonerar djupt. Inom den historiska kontexten av postimpressionismen exemplifierar detta verk Van Goghs resa mot djupare känslomässig uttryck genom färg och form, vilket markerar en betydande evolution i hans konstnärliga berättelse.