Konstverket visar en slående porträtt av en ung kvinna, vilket tydligt återspeglar Waterhouses unika stil som sträcker sig mellan linjerna av figurativa och impressionistiska tekniker. Subjektet står i en lugn skog, inramad av höga träd som elegant omger henne, medan hon gestikulerar som om hon skulle styla sitt hår — ett intimt ögonblick fångat i olja. Penseldraget är uttrycksfullt, med en påtaglig textur som ger liv åt scenen, medan livfulla drag av blått och grönt skapar en subtil koppling till den naturliga omgivningen. Ljuset filtreras genom löven och kastar mjuka skuggor, vilket väcker en känsla av värme och närhet. Hennes eteriska pose, tillsammans med färgleken, fängslar betraktaren och drar oss in i hennes kontemplativa rike; det är som om hon för en stund stannar upp för att dela sina tankar i naturens ensamhet.

Den livfulla blå färgen på hennes klänning står i vacker kontrast till skogarnas jordtoner; Waterhouses skickliga hantering av färgen förstärker hennes närvaro, vilket får henne att se både rotad och övernaturlig ut. Det finns en sentimentala kvalitet i detta verk som hör ihop med den längtan som är typisk för romantisk konst från slutet av 1800-talet. Det är denna juxtaposering av den vardagliga handlingen att styla håret, en reflektion av det dagliga livet, mot bakgrund av den förtrollande naturen, som stannar kvar i besökarens sinne lång tid efter att ha betraktat verket. Trots att verket producerades under en tid av djupa förändringar och experiment i konsten, står Waterhouse fortfarande stadigt förankrad i teman av skönhet, natur och kvinnlig mystik, vilket gör att detta verk är tidlöst och tilltalande för både gamla och nya konstälskare.