Detta självporträtt drar in dig med sin direkta blick, motivets ögon möter dina med en intensitet som nästan är oroande. Målaren, vars ansikte är etsat av livets tecken, vilar hakan på handen; en gest av kontemplation, kanske, eller kanske ett trött accepterande. Färgerna är dystra, de bruna och ockran i bakgrunden ger en jordad närvaro mot vilken den livfulla röda slipsen och färgklickarna i konstnärens kläder sticker ut.

Kompositionen är fängslande: den sittandes form fyller nästan ramen och kräver vår fulla uppmärksamhet. Vi ställs inför en man, sårbar men befallande. Detta är inte en polerad, idealiserad bild; det är ett rått, ärligt porträtt. De tjocka penseldragen och de grova texturerna talar om konstnärens hand, hans känslomässiga koppling till duken. Målningen känns tung, en påtaglig reflektion av ett visst ögonblick i tiden, fylld av konstnärens liv. I bakgrunden lägger en liten målning till ett extra lager av komplexitet.