I ett utsökt spel av ljus och skugga fångas en ung kvinna i ett ögonblick av introbetraktelse, varsamt hållande en luta medan hon sitter nära ett fönster. De mjuka strålarna av naturligt ljus filtreras genom fönstret och belyser hennes figur och bidrar till rummets lugna atmosfär. De dämpade färgerna i hennes klädsel, som främst består av vitt och mjuka jordtoner, ekar lugnet kring henne; ljuset glider försiktigt över henne som om det betonar hennes roll både som musiker och ensam tänkare. I bakgrunden hänger en karta på väggen, som antyder bredare resor och utforskningar, kanske speglar den den inre resa hon gör genom sin musik.

Kompositionen är mästerlig, med en balans skapad mellan kvinnan och de omgivande elementen. De mörka tonerna av det träbordet och den dekorativa stolen står i vacker kontrast till det klara ljus som kommer in från vänster, vilket omedelbart drar ögat till lutan som hon ömt håller i. Denna fokus på hennes hantverk väcker en känsla av lugn och intimitet, vilket gör att åskådaren känner den mjuka resonansen av luthsträngar som kan eka i rummets tystnad. Den övergripande färgpaletten, rik men subtil — med sina blåaktiga toner från hennes klänning och de varma, träiga tonerna från möblerna — bidrar till ett känslomässigt väv av nostalgi och ensamhet, typiska för Vermeers arbete, vilket gör att publiken känner en koppling till scenernas essens, nästan som om de kunde höra de mjuka tonerna av lutan som flödar genom tiden.