Målningen visar en kvinna i en mjuk, voluminös vit klänning som knäböjer framför en spegel. Hennes hållning är en av självbespegling, kanske till och med sorgsen; en hand skymmer hennes ansikte, den andra vilar försiktigt på den plyschiga, mörkgröna och bruna klädseln på en divan. Omgivningen är sparsam, dominerad av väggens svala, dämpade gröna, vilket skapar en känsla av tyst privatliv. En enkel spegel med guldfärgad ram hänger bredvid henne, dess yta reflekterar en osynlig värld och kastar en mörk skugga som ytterligare betonar scenens intimitet. Kompositionen är slående enkel och förlitar sig på samspelet mellan ljus och skugga för att förmedla känslor. Penseldragen är känsliga, med noggrann uppmärksamhet på tygets fall och ljusets spel på huden. Det skapar en påtaglig atmosfär av tyst kontemplation, nästan en påtaglig känsla av ensamhet.