Scenen utspelar sig framför oss, en duk av massaker och förtvivlan. Kroppar ligger utspridda i förgrunden; några sträcker ut händerna i desperation, andra ligger stilla, deras former återges med en visceral realism som får själen att kallna. Konstnären använder mästerligt ljus och skugga för att förstärka dramat, kasta ett kusligt sken över offren och lyfta fram de råa känslorna som etsats i deras ansikten. Jag kan nästan höra skriken, viskningarna om den annalkande undergången; luften är tjock av den stickande lukten av rök, ett vittnesbörd om den förödelse som utspelar sig i bakgrunden. Den dynamiska kompositionen, sättet figurerna är ordnade på, drar in oss i lidandets virvel. Konstnärens palett är en symfoni av jordtoner som punkteras av stänk av livfulla färger – blodrött, genomträngande blått – som tjänar till att förstärka tragedin. Det är en hjärtskärande skildring, en brutal sanning om kriget, för alltid etsad i färgen.