I detta fängslande verk drar skikt av mjuka pasteller och eteriska penseldrag åskådaren in i en drömsk tolkning av Londons siluett. Den framträdande siluetten av den egyptiska obelisken kontrasterar med byggnaderna vid Charing Cross, som verkar förlorade i morgondimman. Monets penseldrag är både flytande och spontana, de fångar det flyktiga ljusets skönhet som dansar över Themsen; reflektionerna blänker i nyanser av blått, grönt och mjuka rosetter, som om själva floden är fångad i en ömtålig dröm.

Atmosfären utstrålar en känsla av lugn, vilket väcker tystnaden i gryningen där tiden verkar stanna. Den suddiga horisonten, märkt av mjuka arkitektoniska former, föreslår inte bara en landskap utan även ett känslomässigt landskap. Detta verk fångar essensen av en tid där det traditionella och det moderna var i ständigt samtal. Monets tillvägagångssätt fungerar som visuell poesi; det tvingar oss att stanna upp, andas och dyka ner i den förgängliga skönheten som finns vid skärningspunkten mellan natur och stadsliv.