Målningen transporterar oss till ett levande, solkysst landskap, återgivet i Gauguins signaturpostimpressionistiska stil. Scenen utspelas med ett djärvt, platt perspektiv, där förgrunden domineras av ett stiliserat, intrikat utformat staket, vilket antyder en exotisk, nästan rituell atmosfär. Staketet skapar en barriär, kanske en symbolisk gräns, mellan betraktaren och det mystiska riket bortom.

Färgpaletten är intensiv, med varma gultoner och apelsiner som dominerar det centrala rummet och antyder ett gyllene, nästan heligt ljus. Över scenen tornar ett majestätiskt berg upp sig, vars form avbildas med rika lila och bruna toner, vilket antyder mysterium. En staty av en gudom står på sluttningen och betonar ytterligare de religiösa och kulturella referenserna. Bakgrunden övergår till svalare blått, som avbildar himlen. Den övergripande kompositionen utstrålar en känsla av lugn, färgad av en subtil underton av oro, vilket återspeglar konstnärens fascination för det polynesiska folkets andliga liv och deras förbindelse med jorden.