I detta fängslande verk sitter en sjöjungfru med långt hår tyst på den klippiga stranden, hennes silhuett vackert fångad i profil. Inhölld i en iriserande svans som reflekterar nyanser av blått och silver, glimmar hennes kropp mot bakgrunden av ett tumultartat hav som slår mot de skarpa klipporna. Klipporna runt henne, klädda i sjögräs och fuktiga av havet, ramar in hennes fina figur med en aura av mystik. Hon drar försiktigt i strålar av sitt hår, tycks förlorad i djupa tankar, som om hon funderade över en djup hemlighet från djupet. Bredvid henne vilar en blygsam snäcka som bär glänsande pärlor, vilket antyder en koppling till både land och hav, en blandning av skönhet och längtan.

Färgpalletten i detta verk är rik och uttrycksfull; de djupa blå nyanserna av havet fångar uppmärksamheten, medan de glänsande vita vågorna krossar mot en nästan eterisk kust. Waterhouse använder mjuka penseldrag för att skapa en hypnotisk rytm som genomsyrar hela kompositionen. Den känslomässiga effekten är påtaglig, eftersom betraktaren nästan kan höra ekot av de krossande vågorna och känna den mjuka brisen runt sjöjungfrun — hennes hållning talar om sorg och nostalgi. Historiskt sett speglar detta verk fascinationen hos epoken för myter och legender, och väver samman både konstnärligt uttryck och romantiska idéer om skönhet från en annan värld. Waterhouses talang att skapa en intim koppling mellan betraktaren och motivet gör detta verk inte bara till en visuell fest, utan också till en tidlös utforskning av strävan efter något precis utom räckhåll.