I detta fängslande självporträtt återger konstnären sig själv sittande i en rullstol, hållande en rikt detaljerad palett och penslar som förmedlar både sårbarhet och kreativ beslutsamhet. Rummet är enkelt och sparsamt möblerat, med matt gula väggar och ett horisontellt blått band som kontrasterar lugnt mot det jordfärgade trägolvet. Intill henne står ett staffli med ett imponerande porträtt av doktor Farill, vars strikta blick och prydliga klädsel tillför en högtidlig och värdig kontrast mot konstnärens samlade och inåtvända uttryck.

Konstnärens teknik är ren och exakt, med klara linjer som definierar former och noggrann uppmärksamhet på texturer – porträttets mjukhet, den reflekterande metallen på rullstolen och tygets veck i hennes traditionella klädsel. Färgpaletten är återhållsam men varm, och balanserar kalla blå toner och neutrala färger med hudtoner och svarta kjolens vikt. Emotionellt vibrerar verket av tyst motståndskraft och komplex berättelse; det erkänner smärta och begränsningar men lyfter fram värdighet och hantverk som det allra viktigaste. Skapat 1951, resonerar detta verk djupt med sin historiska kontext, speglar personligt lidande och ett starkt engagemang för konsten, och utgör ett viktigt vittnesmål om konstnärens bestående arv.