I detta slående självporträtt skildrar konstnären sig själv med ett bandagerat öra och en eftertänksam uppsyn. Hans mörkgröna kappa kontrasterar starkt mot det livliga orange bakgrunden, vilket skapar en dramatisk visuell effekt. Penseldraget är tjockt och uttrycksfullt, typiskt för van Goghs post-impressionistiska stil; varje stroke verkar nästan levande, som om färgen själv vibrerar med känslor. Röken från pipan han håller snurrar i späd spiraler, vilket tillför en känsla av rörelse och speglar kanske konstnärens turbulenta tankar vid den tiden.

Kompositionen är intim; vi känner att vi spionerar på ett ögonblick av sårbarhet. Ansiktet, delvis suddat, antyder det lidande och de strider som van Gogh mötte medan han kämpade med sin mentala hälsa. Trots detta finns det en gnista av motståndskraft i de livliga och djärva färgerna som talar om hans bestående passion för livet och konsten. Denna målning har historisk betydelse eftersom den encaplslar en utmanande period i van Goghs liv, men den står också som ett bevis på den skönhet som kan växa fram ur lidande.